Jag berättade för ett tag sedan att jag varit egenföretagare under hela mitt vuxna liv. Många frågor kom in efter detta och jag har i ärlighetens namn haft lite svårt att besvara dem alla. En av de vanligaste frågorna som landat i min inkorg är dock denna: Har du alltid haft en entreprenörsanda?
Jag tycker att det är en spännande ställd fråga och jag fick faktiskt lov att tänka efter en smula. Det är ett uttryck som jag inte har tänkt på så många gånger i livet. Ett som används oftare av motivationstalare än entreprenörer, om jag får gissa. Det var därför en fråga som jag kände att jag ville besvara kollektivt och det är det jag ska göra i dagens inlägg.
En känsla jag har är att det hela började med mina tjänster inom fönsterputs. Det var när jag var 12-13 år som jag insåg hur dessa kunde gynna mig. Jag hade utfört fönsterputs både på vårt hus i stan och vårt sommarställe på västkusten. Mot fönsterputsen fick jag betalning av mina föräldrar och det sved såklart inte för en ca 12-åring.
När en granne vid sommarhuset kom över och snackade med mig ställdes frågan om jag inte ville arbeta lite där också. Mot betalning förstås. Det kan tyckas märkligt att fråga ett barn om de kan utföra fönsterputsen åt dem men jag tackade och tog emot. 400 kronor för hela arbetet. Det var generöst av mig, såhär i efterhand. Men summan var förstås också en förmögenhet för mig på den tiden.
Sedan fortsatte det sådär. Fler grannar ville ha min fönsterputs i sina hus. Jag fick motsvarande betalning vid varje projekt och ibland klarade jag 2 eller 3 hus på samma dag. Min semesterkassa den sommaren sköt i höjden och jag kände mig som Ingvar Kamprad. Ja, om Ingvar hade satsat på fönsterputs istället då.
Jag applicerade även metoden när vi kom hem från semestern. Jag tänkte att det ju finns fönster även på grannarnas hus i stan och de behöver också fönsterputs emellanåt. Sagt och gjort, jag gick från hus till hus och erbjöd ”kvarterets bästa fönsterputs”. Jag antar att de tyckte att jag var härlig för många tackade ja trots att deras fönster inte ens var smutsiga. Så fortsatte det sedan hela hösten och nästa vår också.
För att besvara den inledande frågan: Jag tror att min näsa för affärer började här någon gång. I samband med att jag åtog mig uppgiften att utföra fönsterputs hos alla. Det låter rimligt när jag nu ser tillbaka på den här tiden och vad som följde.
Vad tror ni själva? Ibland känns det som att ni känner mig mer än jag själv.