Fråga mig inte hur jag hamnade där. Jag vet knappt själv. Tankar hade kommit och sedan hade de gått och slutligen stod jag där med enbart förvirring i synfältet. Vad fan skulle jag göra? Jag behövde ju ha en bil nu, för att kunna köra till och från Uppsala, oavsett om den var ny eller begagnad.
Jag klev ur min mammas Opel Astra som jag lånat tidigare under morgonen. Stängde den och tryckte 11 gånger på fjärrlåset så att ingen skulle kunna sno den – ja, vilket ingen förstås hade gjort ändå. Den hade många år på nacken och den fungerade knappt. Det var ett mirakel att jag ens tagit mig dit, till firman i Uppsala som sålde begagnade bilar.
Jag öppnade dörren och det välbekanta plinget ljöd genom den lilla hallen. Jag var inte ensam men blott 3 andra kunder kunde jag se därinne. Någon försäkrade mig om att de skulle ta hand om mig alldeles strax. Jag körde ner händerna i jackfickorna och nickade mot personen som nu stod vid en fin röd bil av ett märke jag inte kände igen.
Så, det var alltså hit man skulle gå för en bra begagnad bil i Uppsala. Det var i alla fall vad min systers pojkvän, en bilnörd, hade sagt. Firman stack tydligen ut. Många som säljer begagnade bilar, i såväl Uppsala som annanstädes, var lite sketchy. Ibland kunde man köpa grisen i säcken och då hade man inget skyddsnät som gjorde att man fick tillbaka några pengar. Ja, eller för all del fick en ny ny-gammal bil. Det kändes tryggt att vara på en firma i Uppsala med gott renommé vad gällde begagnade bilar.
Efter ungefär 4 minuter kom en leende kille fram till mig och frågade först om jag ville ha kaffe. När jag tackade nej nickade han och sa ”Rakt på sak. Mot Uppsalas bästa begagnade bil, kanske?”. Jag nickade och vi gick mot den röda bilen som den tidigare kunden tittat på.
- ”Ja, den här bilen gick tyvärr precis till en annan kund men vi har samma modell i annan färg här borta. Följ med!”
Jag såg den röda färgen på den begagnade bilen i Uppsala försvinna bakom mig och sörjde en smula.